Fabulous 4 Life!

Ett par gånger har jag skrivit om att jag lärt känna min kropp ganska väl under min xtravaganzaresa. Jag hör den på ett annat sätt.

Uppenbarligen inte när den är sjuk då jag antagligen vill ignorera den, men jag känner om jag är hungrig eller om jag vill äta av en annan anledning än hunger, som oro eller stress.

Just denna vecka känner jag min fläbbig och svullen och inte alls så läcker. Dessutom är jag lite gnällig och blir irriterad på minsta lilla grej. På dessa underbara känslor och egenskaper har jag varit rent ut sagt hungrig och godis sugen som en tossig tok. Jag varken vill eller har lust att inte bejaka detta.

Så varför är det så nu då? Lyssnar man lite på kroppen så är det ganska tydligt att den tristaste veckan på månaden närmar sig och att det helt enkelt är kvinnorelaterat. Lykos alla män som slipper detta! I och för sig har de nu inte heller något att skylla på 🙂

Så när man vet varför blir det också lättare, att för det första inte få dåligt samvete och för det andra tackla det på ett annat sätt.

För det kommer bli bättre. Så enkelt är det och jag vet att under morgondagens vägning kommer jag lika runt ett kilo över min vanliga vikt. Då jag samlar på mig vätska på ca 1 kg varje månad vid denna tid.

Insiken gör att det blir lättare att inte få panik helt enkelt.

Tidigare så hade jag säkerligen perioder som detta då jag åt för mycket och gav in för sockerkraven, men skillnaden var att jag ofta kände mig misslyckad då jag inte klarade av att säga nej. Då åt jag kanske ännu mer, för det kändes som det ändå inte spelade någon roll.

Därför är det viktigt att lära känna sin kropp, för det blir ju lättare att inte få dåligt samvete över en del saker som är svåra att jobba bort.

Nu är det ju inte heller så att jag någonsin bejakar kroppens sockerkrav med att äta en hel chokladkaka som jag kunde göra förr. För man kan ju inte heller säga att nu är det PMS så jag får äta allt jag vill. HURRA!

Nä, så är det inte för man går ju upp i vikt oavsett hur man känner sig inom ords, men om jag tar en bit mörk choklad eller om något annat slinker ned så känner jag inte att jag har dålig karaktär och är misslyckad. Jag valde bara att göra så här denna gång.

Om jag väljer att ta en underbar bit mörk choklad och gör det valet då ha jag också rätt att njuta av det och inte ha dåligt samvete.

Det är i det vardagliga livet som jag märker förändringen i mina tankar. Att det hänt något och det gör mig så glad, att jag inte är arg på mig själv.

Tacka kan jag göra den Mentala träningen för utan den hade jag inte varit där. Jag lyssnar inte lika ofta som jag gjorde under helfarten. Då lyssnade jag varje kväll i nästan 15 veckor. Det var en stor del av viktminskningen och är verkligen unik.

Men även om jag inte lyssnar lika ofta så hör jag det. Budskapet har gått in.

Så min fråga till dig, när lyssnade du senast på den Mentala träningen?
Jenny

Ett av de mest egoistiska valen jag gjort i mitt liv var att gå med i xtravaganza.

Jag är en person som ofta tänker på andra och har svårt att säga nej och vill att alla ska vara nöjda och glada och få som de vill.

Det sliter ganska mycket att vara så och man glömmer bort sig själv och ibland känns det som man dras åt alla håll för att inte göra någon besviken.

Så när jag valde att gå med i xtravaganza så innebar det att jag skulle lägga tid på mig själv. Att satsa på mig och göra något som inte bara skulle få mig att gå ned i vikt jag skulle också förändra mitt sätt och mina tankar, något man bara kan göra om man investerar tid i sig själv.

Jag kan säga att det är svårt att hitta tiden till sig själv och göra det som krävs. Man får jobba på det och tror ni att jag tycker det var värt det? Klart det var för tid investerad i sig själv ger ju tillbaka en starkare och gladare Jenny, och som en bonus 30 kg lättare!

Nu är jag mitt inne i livet igen och jag har inte xtravaganzamöten på samma sätt och går inte till mitt center lika ofta, för nu är jag mitt i vardagen då alla redskap jag lärt mig ska fungera.

Jag tycker jag klarar mig bra med allt jag lärt mig, men jag är fortfarande dålig på att vara ego. Jag är dålig på att sätta mig själv i första rum. Helt enkelt. Jag har svårt att säga nej.

Då kom jag på att när jag var överviktig så bestämde jag mig för att nu måste jag göra något åt min övervikt. Nu får det vara nog. Jag vill inte se ut så här längre. Då lyckades jag. För jag ville verkligen vara normalviktig.

Så varför lyckas jag inte med att säga nej och vara mer ego? Kanske det är så enkelt att jag inte bestämt mig för att jag vill säga nej? Jag gillar att säga ja, och jag vill inte välja bort saker för jag verkligen tycker att saker är roliga.

Dessutom gör det ont att veta att om jag går och tränar en kväll eller går på teater eller något som ger mig glädje så innebär det att jag väljer bort barnen. För de kvällarna sover de innan jag kommer hem. Så att sätta sig själv före sina barn är galet svårt, om inte omöjligt för mig. Det dåliga samvetet gnager och jag kan inte ens njuta.

Så hur kan jag vara mera ego och vill jag vara det och kan jag lyckas utan att få dåligt samvete?

Jag känner att jag faktiskt lyckas ibland och att jag stjäl stunder för mig själv. Som igår då jag jobbade hemma. Solen sken och det var en strålande dag. Då tog jag en lunchpromenad med härlig musik i lurarna och ingen telefon med mig. Härligt och ego och som gav mig energi. Ett bra beslut att satsa på mig själv.

För det är ju resultatet av att man satsar på sig själv, att man ofta mår bra efteråt. För även om en tjejkväll är underbart och ger massor av energi så tror jag att vardagliga stunder är ännu viktigare för att ladda upp batterierna snabbt och skapa guld kant på livet.

Så jag jobbar på att bli mer ego och sätta mig själv i första rummet för jag tror att alla runt omkring mig tjänar på det, men det är svårt för den lilla rösten som inte vill göra någon besviken eller som bara ropar JA utan att jag hinner med är svårt att kontrollera, Det är min nya personliga utmaning.

Hur gör ni? Är ni duktiga på att planera saker för er själva och säga NEJ? Tips och idéer tas gärna emot!

Nu är jag på väg hem till min lilla familj och bli firad på namnsdagen som jag glömt bort tills pappa grattade mig i morse.

Maken berättade på engelska, antagligen för att barnen inte skulle förstå 🙂 att de planerat en överraskning så jag skulle komma direkt hem. Så jag hoppas på överraskande pussar, kramar och teckningar från min familj. Eller maken behöver kanske inte ge mig en teckning, men en puss och kram tar jag gärna…

Ha en bra kväll!
Jenny

Jag har varit  ganska sliten och lite trött. Det är mycket nu som man säger…

Så helt naturligt har det inte blivit så många egna stunder, vilket jag vet är så viktigt för att ladda batterierna för att börja gå på tomgång kan vara riktigt dåligt.

Igår hade en vän öppning av sin utställning på Waldemarsudde och även om det är långt, så valde jag och maken att åka in.

Det kan ju erkänna att egen tid och kultur är något som sällan ägnas tid åt. När jag var yngre så var det en stor del av mitt liv. Mycket teater, musik och dans och konstutställningar.

Så det gjorde mig extra glad. Dessut5om var det tyst i bilen så maken och jag hann prata med varandra utan att bli avbrutna och tappa tråden.

Vi fick till och med en p-plats ute på Waldemarsudde och kom i tid!

Anders Sandström, som skulptören heter berättade ett par av sina fantastiska minnen från resor han gjort och som varit grunden för hans konstverk.

Han avbildar djur, inte i flykt ett i storslagna slagsmål utan alla djuren ser så fridfulla utså man vill bara klappa djuren.

Här kommer en bild på Anders och jag framför en av mina favorit skulpturer.

Jag ser kanske inte lite fridfull ut som djuren, men det var härligt att gå runt och titta. Dessutom var det ganska skönt att inte oroa sig för att barnen skulle röra något eller försvinna.

D

Det var ju dessutom en fantastisk dag på Djurgården igår så efteråt satte vi en sväng utanför och njöt av solen och den vackra höstdagen.

Det var synd att bänken var så stor, annars hade den fått följa med mig hem…

Efter denna sköna stund tog vi oss in till stan och gick på Vapiano för att unna oss italiensk kärlek. Oj, vad gott det var! Åh, vad jag njöt!

Jag åt Oxfilépasta, ett glas vin, en latte och så delade jag en Pannacotta med maken.

För er somk går på helfart nu,så vet jag vad ni går igenom. När jag gick på soppan i 15 veckor så trodde jag aldrig att jag skulle få njuta av sådant igen, men det är så här livet är.

Jag valde att äta en drömmiddag. Det händer verkligen inte varje dag och jag kan lova att jag njöt av alla mina val. Så tänk på det, är det tufft idag så kommer ni en dag kunna njuta av riktigt god mat.

Det var dessutom jätte mysigt att få lite egen tid med maken då det känns som det var länge sedan. Det är väldigt viktigt, men det kommer alltid i sista hand av alla måsten.

Så en häörlig dag full med Mental näring, och lite extra god Energi 🙂

Nu laddar jag upp inför en ny arbetsvecka som börjar med en resa till Amsterdam kl 7.35 imorgon. Så tänk på det när ni vaknar imorgon bitti, att då är jag redan på Arlanda…

Ha en bra vecka så hör jag av mig när jag kommer hem.
Jenny

Just nu känner jag mig ganska sunkig. Alltså inte skitit och så, utan hel och ren är mottot. Däremot det där lilla extra. Att man fixar sig lite och tar på sig lite snygga kläder och fixar håret, sminkar sig. Det man kallar piffar sig…

Jag kom på detta när jag förra veckan köpte en klänning som jag älskade och ha på mig. Inte bara för att den var snygg, utan för att det var så skönt att man bara behövde välja ett plagg! Det var så snabbt och enkelt att välja. Hur lat är man då?

Kanske att jag också gillar bekväma kläder lite för mycket 🙂

Dessutom var jag hos frisören senast i maj, så utväxten är inte heller så läcker. Igår konstaterade min son att jag har svart, blont och vitt hår… Precis så som det ska vara 🙂

Dessutom ganska glamorös i mina läckra handskar. Ni ser en riktig piffig tjej framför er!

Men jag kom på att även om jag kanske inte har orkar det extra lilla så är jag ju i alla fall normalviktig så jag känner mig ganska nöjd ändå.

När jag var överviktig och hade en period som denna så mådde jag dåligt för allt bara kändes värdelöst. Så känns det inte nu, utan jag tänker mer att nu kanske det är dags att satsa lite på mig själv och så gör man det och då blir liksom inte vikten i vägen.

Det låter lite skumt, men det känns så enkelt att göra något när inte vikten är i vägen. Förstår ni vad jag menar? Det känns som det krävs så lite för att jag ska bli nöjd och det är lätt att fixa. Ett litet frisör besök och en topp. Har man 30 kg övervikt så känns det liksom så långt bort att ingen frisyr i världen kunde få mig att känna mig piffig på rikigt.

Så nu börjar en liten operation i samma anda som ” Free Willy” nämligen ”Rädda trötta mamman” för att skapa lite extra guldkant i vardagen.

Imorse var jag därför ute och promenerade med lite musik i lurarna och kände mig lite härligt fokuserad och att jag gjorde något för mig.

Dessutom bjöd dagen på lite nagelvård och det kändes riktigt lyxigt och snyggt!

Kan jag bara hitta lite tid och en frisör som kan få bort min snygga utväxt så kommer jag känna mig lite pigg och fräsch och full med energi.

Kvällen kommer även bjuda på lite levande ljus, lite inpackningar och en anniktsmask. Lite Jenny tid i en galet stressad vardag. Åhh, vad lyxigt det låter.

Så det ska jag nog göra nu, men jag måste bara få berätta en liten gullig historia för den rikig världen.

Idag står jag i köket och kommer på att min köksrengörare finns på övervåningen. Jag ropar på min dotter för att se om hon vill vara så snäll att komma ned med den. Det vill hon inte, för hon är inne i åtta års trotsen. Ja, jag vet att det inte finns något som heter det, men alla trotsåldrar verkar följa min dotter. Min son ropar glatt ”mamma jag kan göra det, för att du frågar så snällt” sedan kommer han och lämnar den samtidigt som han säger” man hjälper dem man älskar”.

Mamma blir glad, men jag hör hur dottern kokar däruppe på sin söta smöriga lillebror. Så jag tackar honom lite försiktigt för att undvika ännu en melt down.

Så lite en liten annsiktsmask kommer sitta bra nu…

Ta hand om er!
Jenny