Fabulous 4 Life!

Jag börjar ju bli frisk, men blir ruskigt anfådd bara av att gå upp för en liten, liten trappa, men det är väl så det är med lunginflammation. Det tar tid. Inget konstigt med det.

Det som är mer oroväckande är att jag tycker lite synd om mig själv. Jag känner mörka tankar som gör mig lite deppig och ledsen att jag inte kan göra någon Rörelseglädje. Tankar som jag inte vill ha. För de i sin tur leder till att jag tröstäter lite. De senaste dagarna har det blivit lite tårta o annat som inte är bra för mig, som lite chips till och med med förevändningen att det är just lite synd om mig. Ni vet att man tycker att det spelar ingen roll så man kan lika bra äta lite. Den känslan av tycka synd om sig, oginast gillar jag inte alls!

För mig är det en av de viktigaste delarna med min resa, att inte äta av andra orsaker än att jag vill och gör ett val. Så det gör mig lite orolig.

Dessutom har jag precis slutat min antibiotika kur, vilket också gör mina tarmar känsliga för socker. Förra hösten var jag på en föreläsningen om candida som är svampar som sätter sig på tarmarna och livnär sig på socker. Ju mer man äter ju större blir de, tills man inte kan säga nej till socker. Ta det jag skrev nu med en nypa salt. Det är min uppfattning vad de sa på föreläsningen, men det som var viktigt med det var att när man avslutat sin pencilinkur så är tarmarna mer känsliga och möjligheten att utveckla candida är större. Precis där jag är nu.

Så hur ska jag nu komma ur detta och inte komma in i dåliga vanor igen och som dessutom min kropp just nu är svagare att hantera?

Steg ett är invägning på fredag. Vikten kommer förhoppningsvis få mig att skärpa till mig. Det andra är att det kanske är läge att köra lite mental träning, men främst måste jag säga till mig själv på skarpen att passa mig för att glida in i dåliga vanor. Peppa mig lite med snygga bilder så att jag vet jag jag jobbar för. Snap out ofit, bara! Det är inte alls synd om mig. För jag är på väg att bli frisk och det är ju jätte bra. Ju snabbare jag blir frisk desto snabbare kommer jag få röra på mig igen.

Undra om min egen pepp fungerar?

Fler tips på vad jag ska göra för att sluta tycka synd om?

Ha en bra dag på er så återkommer jag med hur jag tar mig ur min lilla svacka.

Hej hej
Jenny

Idag för 6 år sedan födde jag min under bara son. Jag hade en matchvikt på 110kg, men det spelade verkligen ingen roll, för två av de finaste stunderna i mitt liv var när jag födde mina barn.

Nu tänker jag berätta om min förlossning, och det handlar ju inte så mycket om vikt. Även om det var orsaken till min viktökning, men om du tycker sådant är äckligt så kanske du inte ska läsa mer…

Min barnmorska hade sagt till mig att jag skulle åka in på en gång värkarna kom, för hon sa att min förlossning skulle gå snabbt. Hur hon kunde veta vet jag inte, men hon var väldigt tydlig att jag inte skulle tveka.

Jag hade varit inne på sjukhuset på dagen för jag hade haft lite grejer om ni förstår vad jag menar. Läkaren och studenten som undersökte mig skrattade och sa ”här var det så stängt som det kan bli. Det kommer dröja länge innan någon bebis vill ut här”.

Jahaja tänkte jag och åkte hem.

På kvällen, som var en onsdag, var det obligatoriskt Lost avsnitt i soffan. Då värkte det lite, men sånt kan man ju ha.

Efter Lost så tog jag två Alvedon och gick och la mig och sov för det säger alltid barnmorskor. Ta 2 Alvedon och gå och lägg dig.

Kl 11.00 vaknade jag av att det gjorde ganska ont och maken tog tid mellan värkarna och konstaterade att det var 5 minuter mellan värkarna och att de var regelbundna. Jag tänkte att det är nog ingen fara, det kan gå över, men han sa att nu åker vi in det bestämmer jag.

Så det var bara att åka in. Den resan till sjukhuset kommer jag aldrig glömma. Jag hade 2 minuter mellan värkarna i bilen och det enda jag försökte låta bli var att förstöra inredningen i bilen. Det var inte skönt kan jag lova. Just då kändes 2 Alvedon lite fjuttigt.

Väl inte konstaterade de att jag skulle föda barn. Perfekt, för det var ju därför vi åkte in 🙂

Lite oturligt nog blev det något fel på lustgasen och jag andades mest in syre. Så man kan säga att det blev en naturell födsel. Jag har nog inte heller låtit så mycket i hela mitt liv. Det var inte skönt och jag vet att jag ville gå hem mitt i. Jag tror till och med att barnmorskan försökte få mig lite tystare för att jag lät så mycket, men det kan jag minnas fel.

40 minuter hann vi vara där innan sonen flög ut och hamnade på min mage. Den där känslan av att få upp sin bebis på magen. Det finns inget som slår det. Ingen kärlek som är större än när de kommer ut och presenterar sig och all smärta bara är borta i ett nafs och man har sin underbara belöning nästan tittandes på sig.

Så det gick verkligen snabbt och lätt. Någon timme efter förlossningen hoppade jag in i duschen och när jag kom upp på BB fick jag en utskällning att det var fräckt att se så fräsch ut efter en förlossning.

Jag ser faktiskt ganska pigg ut, och det var jag. Jag hade inte ont någonstans och jag hade fått väldens sötaste son. Varför skulle man klaga?

Jag vet, ni kanske inte tycker han är fin, och så är det att föräldrarna alltid tycker att deras barn är de finaste, men ärlig, men min son är underbar oavsett hur fina barn ni har 🙂

Så nu sitter man här efter 6 år och undrar vart åren tog vägen. Nu går den här lilla killen i skolan och har massor av spännande egenskaper och knasiga grejer för sig. Så hur mycket jag än älskade honom den här dagen för 6 år sedan så blir den kärleken starkare för varje dag, och jag längtar att få se honom växa upp och lära känna honom och älska honom vem han än må bli och vilka val han än gör.

Kärleken till ett barn är så stark och för min del förstod jag inte hur stark den kunde vara innan barnen kom. Det är fantastiskt och underbart!

Så idag ska jag inte ta upp alla de jobbiga stunderna, när man blir gråhårig och arg och orolig och inte vet ut eller in och är säker på att man gör fel.

Idag är det bara kärlek till ett barn som gjort mig så lycklig och som jag älskar så mycket. Grattis på födelsedagen världens bästa pojke!

Pussa era bebisar för snart är de stora…

Jenny